LVU-lagstiftningen ständigt utvecklas och förändras och i denna artikel sammanfattar vi de viktigaste uppdateringarna från perioden 2017 till början av 2020.
1 april 2017
LVU, Lagen om vård av unga (1990:52) fick den 1 april 2017, några förändringar gällande polishandräckning som sedan innan finns att tillgå i lagen. Förändringar i detta gjordes samt det lades till några helt nya paragrafer kring området. Med de nya ändringarna tog man bort att det enbart är polismyndigheten som kan utföra handräckning för de hem som är kopplade till hem av paragraf 12 §, de som vårdas på hem som drivs av Statens institutionsstyrelse. Numera är det även inskrivet att kriminalvården kan utföra handräckning i de fallen. Det gäller i fall där det finns särskilda omständigheter när polisens befogenheter enligt polislagen inte går att hänvisa till. Det gäller också i fall när det gäller transport som utförs av kriminalvården. Tre helt nya paragrafer har i samband med detta tillkommit som gäller att kriminalvården vid en transport kan tillämpa kroppsvisitation, använda handfängsel, tillkalla hjälp av polismyndigheten, samt att den unga kan tas i förvar om den är över femton år gammal. De har även rätt att få veta relevant information ifrån sekretessen av den berörda myndighet som begär handräckningen. Ändringen finns att utläsa i; 43 § LVU och tillsatt paragraf är; 43 a-c § LVU.
1 oktober 2018
LVU, Lagen om vård av unga (1990:52) fick den 1 oktober 2018, flertalet förändringar i några paragrafer samt så tillkom några helt nya paragrafer. Det har funnits ett behov av att stärka rättssäkerheten för de barn och unga som vårdas under tvång. Förändringarna gäller främst barn som bor på paragraf 12 § hem, de som vårdas på hem som drivs av Statens institutionsstyrelse. Syftet är att stärka rättssäkerheten för dessa barn samt tydliggöra vissa bestämmelser som reglerar vårdens insatser. Man behövde tydliggöra samt beakta den enskildes rättigheter men även rättssäkerhet. Mycket handlar i detta sammanhang om att bli mer tydlig i några paragrafer och då även på sådana saker som ibland kan tyckas vara ”självklara”. Bakgrunden till att man arbetade fram de nya förändringarna hänger ihop med det behov man, under en längre tid, sett gällande barn och unga som vårdas enligt LVU. Man bedömde att man var tvungen att uppdatera lagen utifrån de tilläggsprotokoll som gjorts till Europakonventionen genom åren.
I Europakonventionen finns exempelvis bestämmelser om den enskildes rätt till liv, förbud mot tortyr och omänsklig och förnedrande behandling eller bestraffning. Det finns också̊ artiklar om rätt till domstolsprövning och om rättssäkerhet. Vidare innehåller konventionen, bestämmelser om skydd för egendom och om skydd för privat- och familjeliv, hem och korrespondens. Konventionen innehåller även rätt till tanke- och religionsfrihet. En viktig del i konventionen är att barnets delaktighet möjliggörs genom att låta barnet eller den unge komma till tals och få framföra sina synpunkter. Dessa bestämmelser stärktes i vissa befintliga paragrafer och nya paragrafer tillkom i LVU för att kunna genomföra vården på ett ännu mer tryggt och säkert sätt, för att förtydliga vad det enskilde barnet har rätt till, men även förtydligat vad boendet kan göra/har rätt att göra för att skapa trygghet och säkerhet på boendet.
I takt med det har man även ålagt boendena att rapportera sin användning av de särskilda befogenheterna till Inspektionen för vård och omsorg (IVO). Boendena har i och med förändringen numera rätt att utföra rumsvisitation för att eftersöka misstänkta föremål hos den unga såsom narkotika, alkohol eller andra föremål som är hälsofarliga samt vapen och tillhyggen som kan anses farliga. Visitationen får ske i närvaro av ett vittne och det måste finnas starkt syfte för att göra en rumsvisitation. Ytterligare en ny paragraf ger boendet rätt att utföra säkerhetskontroller i syfte att skapa ordning och trygghet på boendet. En säkerhetskontroll får endast utföras med hjälp av en metalldetektor eller liknande anordning. Det kan även innefatta larm- och säkerhetsbågar. För undersökning av väskor eller annat kan även röntgen-undersökning användas. Om boendet behöver göra en manuell kontroll av den unga hänvisas det till den redan befintliga paragrafen om kroppsvisitation.
Det som lagts till är att den unga vid en kroppsvisitering erbjuds ytterligare en person som närvarar förutom den som undersöker. Den unga ska tillfrågas vem den vill ska genomföra visiteringen samt vem som ska bevittna den. Denna ändring har gjorts för att skapa trygghet hos den unga. Det är sedan tidigare tillåtet, att hålla den unga i avskildhet från de andra unga på boendet. Detta om det är särskilt påkallat på grund av att den unge uppträder våldsamt eller är påverkad av berusningsmedel, eller att denne inte kan hållas till ordningen. Förändring har gjorts så att det idag är max tillåtet att hålla den unga i avskildhet fyra timmar åt gången, mot tidigare 24 timmar. Man har även lagt till att den unge ska kunna tillkalla personal under sin avskildhet. Man har även utökat så att även sjuksköterskor kan ta beslut om avskildhet jämfört med att det innan enbart varit läkare som kunnat besluta om saken.
Man har lagt till en ny paragraf som också innebär att det blir möjligt att vårdas i enskildhet även om den unga vistas på en öppen enhet eller avdelning. En helt ny paragraf har tillkommit gällande att den unga ska erbjudas ett uppföljande samtal i samband med rumsvisitation, kroppsvisitering samt vid avskildhet. Den unga ska ges möjlighet att framföra sin uppfattning och åsikt kring åtgärden. Att få ett sådant samtal eller möjlighet att uttala sig i frågan är frivilligt och endast om den unga vill ha detta. Gällande rätten att använda elektroniska kommunikationstjänster samt att boendet kan förbjuda eller begränsa detta så har ett förytligande gjorts genom att kalla det för just ”elektroniska kommunikationstjänster”. Härunder faller tjänster som möjliggör överföring av tal, fax och data och andra former av kommunikation. Det innebär att bl.a. fast telefoni, mobiltelefoni, internet och e-post omfattas.
Avsikten är att definitionen ska vara oberoende av teknikutvecklingen och även omfatta eventuellt nya elektroniska kommunikationsmedel som hela tiden uppkommer i samhället. Man har även lagt till att en inskränkning i rätten att använda elektroniska kommunikationstjänster eller ta emot besök får gälla i högst 14 dagar. Därefter måste en ny prövning göras och ett nytt beslut måste fattas om förutsättningar finns. Gällande den ungas rätt att vistas utomhus har man förtydligat detta i lagförändringen. I förtydligandet framgår att den unga ska ha rätt att dagligen vistas utomhus samt har rätt till aktivitet eller fritidssysselsättning i samband med detta. Hur den ska ordnas får dock bedömas från fall till fall. Ytterligare ändringar som har gjorts gäller boendets rätt att, vid behov, göra provtagning på den unga vid ankomst till boendet för att kontrollera användning av berusningsmedel eller droger. I samband med de förändringar som gjorts i lagen anser man att rättssäkerheten blivit mer stärkt för den unga och att de ”inskränkningar” som förtydligats ska gå att överklaga samt att den unga också ska få rätt till offentligt biträde i de fallen. Ändringarna finns att utläsa i; 12, 15 a-15 c, 17-18, 20-20 b, 39, 41 och 42 §§ LVU och tillsatta paragrafer är; 12 a, 15 d, 17 b, 17 c och 20 c §§ LVU.
1 januari 2019
LVU, Lagen om vård av unga (1990:52) fick den 1 januari 2019 ett tillägg i den 14 § LVU som ger ett nytt fjärde stycke. Detta i samband med en lagförändring gällande att kvarskrivning ersätts med skyddad folkbokföring. Man bedömde att en förändring skulle ge ett mer flexibelt resultat än vad kvarskrivning har gett. Kvarskrivning har tidigare inneburit att en person som löper risk för trakasserier eller förföljelser kunnat stå kvar på sin gamla adress i folkbokföringen fast de flyttat. All post har gått till skattekontoret vars chef har den faktiska adressen sparad, vilket chefen sedan har fått vidarebefordra till personen. Detta har gett resultat att de som skyddas ibland fått problem med att fullt ut kunna delta i samhället. Den skyddade folkbokföringen innebär istället att den kan ske på annan ort än den gamla folkbokföringen, utan att denne faktiskt flyttar samt kan ges på obestämd tid. Tillägget innebär att socialnämnden ska kunna ansöka om skyddad folkbokföring för de barn som vårdas enligt LVU. Skatteverket ska i sin tur lämna stöd till den som är medgett skyddad, så att det ska gå att upprätthålla den skyddade folkbokföringen. Ändringen finns att utläsa i; 14 § LVU.
1 juli 2019
LVU, Lagen om vård av unga (1990:52) fick den 1 juli 2019 en ändring i 20 § LVU som rör situationer när personal som arbetar på boenden som drivs av Statens institutionsstyrelse får kunna beslagta alkoholhaltiga preparat. En förändring har gjorts då man har infört en ny definition av alkoholhaltiga preparat. För att bredda spektret heter det med den nya definitionen ”alkoholdrycksliknande preparat”. Denna regleringen omfattar allt från försäljning, servering till tillsyn. Anledningen att den nya definitionen berör lagen om LVU är då det i 20 § finns bestämmelser kring hur Statens institutionsstyrelses boende har tillstånd att kunna sälja det som de beslagtagit kring alkohol. Ändringen finns att utläsa i; 20 § LVU.
1 september 2019
LVU, Lagen om vård av unga (1990:52) har, från och med den 1 september 2019, ändrats. Lagförslagen trädde i kraft efter en proposition om att vissa förändringar var till att bli nödvändiga. Resultatet är både förtydliganden i lagtexten samt helt nya paragrafer. Flera förändringar har gjorts, bland annat avseende omedelbart omhändertagande i vissa internationella situationer. Detta innebär att man vill klargöra och tydliggöra att socialnämnden får omhänderta barn omedelbart trots att Sveriges domstolar egentligen inte har någon helt korrekt behörighet att besluta om LVU inom internationella situationer. Det har tidigare varit oklart kring vad som gäller för de barn som inte har sin grundliga hemvist i Sverige. Med klargörandet ska det tydligt framgå att alla barn som vistas i Sverige är skyddade av LVU om förutsättningarna för detta är uppfyllda. Dessa ändringar gör det möjligt att ännu fler barn som exempelvis utsätts för våld i hemmet eller barn som har missbruk eller är inne i kriminalitet inkluderas i lagen.
Bestämmelserna ska gälla alla barn i världen och då utgår man från länderna som ingår i Konventionsstaterna och har skrivit under Barnkonventionen. Det står skrivet att Konventionsstaterna ska respektera och tillförsäkra varje barn inom deras jurisdiktion, de rättigheter som anges i konventionen utan åtskillnad av något slag, oavsett barnets eller dess förälders eller vårdnadshavares ras, hudfärg, kön, språk, religion, politiska eller annan åskådning, nationella, etniska eller sociala ursprung, egendom, funktionsnedsättning, börd eller ställning i övrigt. Det finns även angivet att konventionsstaterna ska vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att barnet skyddas mot alla former av diskriminering eller bestraffning på grund av föräldrars, vårdnadshavares eller familjemedlemmars ställning, verksamhet, uttryckta åsikter eller tro. I dagsläget ingår 196 av världens länder i konventionsstaterna. Det innebär, att så länge ett land upprätthåller och följer de bestämmelser som är angivna i barnkonventionen, så bör de också ta sig an dem mål och situationer som följs av ett LVU och sedan fullfölja hanteringen enligt sina lagar och föreskrifter.
Att ett land i praktiken följer detta, kan dock inte garanteras och det finns heller ingen internationell domstol som idag kan ”komma åt” de länder som inte följer konventionen. Innan ändringen i LVU trädde i kraft så har svenska myndigheter och domstolar ”i regel” haft en behörighet att besluta om omedelbart omhändertagande även i fall då den internationella behörigheten att besluta om beredande av vård eller motsvarande tillkommer myndigheterna i barnets hemland. Man har dock tillstött problem då det ibland har tolkats som att ett omhändertagande endast får ske om det är sannolikt att den unge kommer att kunna beredas vård med stöd av LVU. Man har hamnat i ett läge då det blir en låsning kring de barn som har sin hemmahörande vistelse i annat land än Sverige. Sedan tidigare har dock socialnämnden kunnat besluta om detta gällande flyktingbarn samt barn som har en så kallad ”pendlande hemvistelse” (bor lika mycket i båda länder), så detta gäller de barn där det framgår att barnet inte har sin hemvistelse i Sverige.
Med den nya kompletteringen får man besluta att den som är under 18 år ska omhändertas om det är sannolikt att den unge skulle ha behövt beredas sådan vård, och åtgärder av behörig utländsk myndighet inte kan avvaktas med hänsyn till risken för den unges hälsa eller utveckling eller till att den fortsatta utredningen allvarligt kan försvåras eller vidare åtgärder hindras. Bestämmelsen ska kunna tillämpas i internationella situationer då svenska domstolar inte är behöriga att besluta om beredande av vård. I de fall då socialnämndens behörighet, enligt regler är inskränkt till brådskande, interimistiska åtgärder, såsom omedelbart omhändertagande. De nya reglerna gäller barn som är under 18 år. När det gäller myndiga barn som har sin hemvist i Sverige kan de omhändertas enligt LVU. Så är det inte för de myndiga personer över 18 år som har hemvist i annat land.
I dagsläget arbetar man med att, i sinom tid, även få till en ändring för ”unga vuxna”. För att veta om ett barn har sin hemvist i ett annat land än Sverige utgår man från hemvistbegreppet. Man har kommit fram till att detta begrepp är svårbedömt och ibland har kunnat feltolkas. Detta beror på att begreppet är ett EU-rättsligt begrepp som inte har exakt samma innebörd som den svenska inhemska rätten har. Hemvist fastställs mot bakgrund av de faktiska omständigheterna i det enskilda fallet. Hänsyn ska tas till barnets fysiska närvaro i en medlemsstat men även till andra omständigheter som kan visa på att denna närvaro inte är tillfällig eller sporadisk. Vidare ska barnets fastställda hemvist också beaktas av om barnet i viss utsträckning är integrerat i socialt hänseende och i familjehänseende. Detta går att läsa om i Bryssels andra förordning, som man rättsligt utgår från i dessa avgöranden. Man måste också utgå från 1996 års Haagkonvention, som i sin tur inte har definierat hemvist i den konventionen. Man får därför, i likhet med Bryssels andra förordning, utgå från de faktiska förhållandena för barnet.
En person anses ha sin hemvist där han eller hon har sina primära intressen som förskola, skola, bostad, sin nära familj och liknande. Att vara på semester eller på en tillfällig vistelse är inte tillräckligt för att grunda sin hemvist där. Mot bakgrund av detta har man valt att inte skriva med att barnet rent uttryckligen måste vistas i Sverige i någon av paragraferna, utan hänvisar till att detta redan finns tydliggjort i nuvarande bestämmelser. Fler bestämmelser har även kommit gällande det ”fortsatta omhändertagandet” av dessa barn inom LVU. De nya bestämmelser gäller att man nu möjliggör ett så kallat ”fortsatt omhändertagande” just inom dessa ärenden där man väntar på att ansvarigt land tar över ärendet. Till en början hade man på förslag att införa en paragraf särskilt för dessa slags omhändertaganden som gäller barn med annan hemvist, men efter betänkande kom man fram till att det enbart skulle ställa till det för tillämpningen och försvåra. Man kom då fram till att dessa barn ska omhändertas enligt samma paragraf som hemmahörande, det vill säga 6 § LVU.
Istället valde man att tillägga en paragraf som blir ett så kallat fortsatt omhändertagande. Det innebär att i internationella situationer då svenska domstolar inte är behöriga att besluta om beredande av vård så får förvaltningsrätten, efter ansökan av socialnämnden, medge att ett omhändertagande fortsätter. Syftet med ett omhändertagande är att barnet ska få skydd enligt LVU i avvaktan på åtgärder av den behöriga utländska myndigheten. Barnets vårdbehov kan se olika ut på kort samt lång sikt och för att socialnämnden ska kunna planera och utforma vården på bästa sätt, är det av vikt att nämnden i det enskilda fallet bedömer möjligheten att snabbt kunna föra över ansvaret till behörigt land. I vissa fall kan ansvaret föras över direkt, medan det i andra fall kan ta relativt lång tid. Förutsättningarna skiljer sig helt åt i varje enskilt ärende. I förarbetet som gjorts till lagförändringen, anser man att det inte finns någon större risk att ett land tar längre än ett år på sig att ta emot ett LVU-mål från Sverige. Man uppger att man istället har tagit till ett år som högst för att ha marginal i de fall då samarbeten mellan vissa länder kan dröja ut på tiden. I många av ärenden bör därför ansvaret kunna föras över inom ett år från socialnämndens beslut. Det är reglerat att ett fortsatt omhändertagande prövas med två månaders tid och som högst kan pågå i ett år.
Socialnämnden ska, utifrån barnets behov och situation, ta ställning till vårdens innehåll och utformning. Om omhändertagandet pågår en längre tid, behöver vården också anpassas därefter, inte alls olikt ett hemmahörande omhändertaget barn. Även om omhändertagandet är en tillfällig åtgärd i avvaktan på att en behörig utländsk myndighet vidtar åtgärder, ska utgångspunkten för vården alltid vara vad som är bäst för barnet. I de särskilda fall då det överstiger ett år, upplöses omhändertagandet och tanken är att socialnämnden istället ska erbjuda stöd för familjen enligt Socialtjänstlagen. Andra ändringar som har gjorts i LVU är att det även när det rör omhändertagande inom internationella situationer ska det ordnas ett offentligt biträde för det barn det gäller, samt för dennes vårdnadshavare. Även om det kan vara tidskrävande och praktiskt svårt att veta vem eller vilka som är vårdnadshavare, så ska vårdnadshavarna ges rätt till offentligt biträde.
Vidare kommer det att bli muntlig förhandling inom dessa mål om fortsatt omhändertagande i förvaltningsrätten samt kammarrätten, så länge det inte anses obehövligt. Mål rörande fortsatt omhändertagande ska också gå att överklaga. Gällande den ekonomiska kostnaden av de förändringar som gjorts med barn med annan hemvist som omhändertas, kommer inga eftersökningar av pengar att göras. I förarbeten till lagen kom man fram till att lagen i sig är en förtydligande och inte innebär att fler barn med annan hemvist än tidigare kommer att omhändertas. Man anser att det inte medför annat än marginella kostnadsökningar för domstolar och kommuner. Detsamma gäller även statens kostnader för rättshjälp. Eventuella kostnadsökningar ryms därför inom den redan befintliga ekonomin. Man anser även att lagändringen inte heller i övrigt kan antas ge några ekonomiska konsekvenser för varken myndigheter, landsting, företag eller andra berörda. Ändringarna finns att utläsa i; 8, 9, 34, 35, 39 och 41 §§ LVU och nytillsatta paragrafer är; 6 a, 9 a och 9 b §§ LVU.
REFERENSLISTA:
http://data.riksdagen.se/dokument/H601SoU18
