Den första artikeln av en serie artiklar med fokus på barns utsatthet kommer att behandla frågan om prevalens, alltså hur vanligt det är med kroppslig bestraffning och våldsutsatthet och vilka som i högre eller lägre utsträckning drabbas.

Socialtjänstens utredare ofta möter barn som befaras uppleva våld, vare sig det handlar om att uppleva närstående bli utsatta, eller bli utsatt själv. För att kunna förstå och hjälpa dessa barn behövs kunskap om våldsutsatthet: hur vanligt är det, vilka är i riskzonen och hur identifierar vi de som är i behov av hjälp?

Trots utmaningar i implementering av en evidensbaserad praktik (Gray, Joy, Plath & Webb, 2013) pågår ett arbete att i större utsträckning knyta bedömningar och insatser till forskning. I Janson, Jernbro & Långbergs kartläggning (2011) framkommer att 14% av niondeklassarna 2011 blivit slagna någon gång och 2.9% har blivit slagna många gånger. Endast 0.4% av föräldrarna uppgav att de som konflikthanteringsstrategi använde sig av allvarlig misshandel (slag med knytnäve eller föremål, sparkar).

Gruppen utlandsfödda pojkar är överrepresenterad där 11.8% uppger att de blivit slagna många gånger. De har också en mer positiv attityd till kroppslig bestraffning; 52% är positiva till örfil och slag. Olika föräldragrupper använder sig av kroppslig bestraffning i olika utsträckning, där 10.9% av utlandsfödda män har slagit barnet mot 2.9% i hela föräldragruppen. 

I familjer där båda föräldrarna är födda i Sverige svarar 1.5% av föräldrarna att de kan tänka sig att ge barnet en örfil. I familjer med två utlandsfödda föräldrar svarar 13% jakande, motsvarande en riskökning på 9.

Kartläggningen visar ett starkt samband mellan stress i livssituationen för föräldern som en faktor som ökar risken för kroppslig bestraffning. Det föreligger också ett starkt samband för föräldrarna att ha blivit utsatt för slag själv under uppväxten och sedan vara positiv till detsamma.

Detta samband gäller även för de barn som blivit slagna och som deltagit i studien. Utsatta föräldrar har också i mycket högre grad utsatt sina barn för någon form av kroppsligt våld.

Föräldrarna uppger oftare att de utsätter barnet för våld om barnet har neuropsykiatrisk funktionsnedsättning eller en språk- tal- eller lässtörning. De barn som hade en kronisk sjukdom utgjorde 38% av gruppen. 20% uppgav att de blivit slagna mot 10% i gruppen som inte hade någon kronisk sjukdom, statistiskt signifikant.

De upplevde också våld i hemmet mellan vuxna mer.  Barn med diagnos ADHD stack ut: de utgjorde 3.2% av den totala gruppen och av dessa svarade 26% att det förekommit våld mellan vuxna i hemmet, och 44% hade blivit slagna själva. 

Gilbert, Widom et al. (2009) framhåller också barn med funktionsnedsättningar som särskilt utsatta, där den kumulativa förekomsten av någon form av barnmisshandel är 31% för barn med funktionsnedsättning mot 9% hos barn utan funktionsnedsättning.

Referenser och lästips

• Child maltreatment 1: Burden and consequenses of child maltreatment in high-income countries
  ^{Gilbert, R., Widom, C. S., Browne, K., Fergusson, D., Webb, E. & Janson, S. (2009); Lancet, 373, 68-81. doi: 10.1016/S0140-6736(08)61706-7}
• Implementing Evidence-Based Practice: A Review of the Empirical Research Literature
  ^{Gray, M., Joy, E., Plath, D. & Webb, S. A. (2013); Research on Social Work Practice 23(2), 157-166.  10.1177/1049731512467072}
• Kroppslig bestraffning och annan kränkning av barn i Sverige : en nationell kartläggning 2011
  ^{Janson, S., Jernbro, C. & Långberg, B. (2011); Stockholm: stiftelsen Allmänna Barnhuset}